Kamerans delar

I detta kapitel hade jag tänkt dela upp kameran i några viktiga beståndsdelar samt redogöra för dess funktioner. Det är den moderna kameran som behandlas - ovanliga konstruktioner kommer att finnas med i nästa kapitel.

Till en början kan man dela upp en fungerande fotografiapparat i kamera och film. Filmen har vi redan klarat av och koncentrerar oss helt på kameran nu. Dessa delar kommer att tas upp:

Slutaren

De enklaste och tidigaste slutarna var objektivlock. De dög bra i daguerrotypernas och våtplåtarnas tidsålder, då exponeringstiderna varierade mellan några minuter och ned till ett par sekunder. Men som kraven på exakthet och kortare exponeringstider växte kom en del olika konstruktioner att bli allmänt omfattande. De vanligaste är:

Centralslutaren sitter oftast mitt inne i objektivet, precis framför bländaren. En direkt nackdel blir ju då, att om objektivet ska vara utbytbart måste det finnas en slutare i varje objektiv, och så är fallet med många sådana kameror (t. ex. Hasselblad 500C). Att slutaren bör sitta mitt i objektivet beror på att det annars kan uppstå ljusbortfall i strålgångens kanter. Därför är centralslutarna placerade där strålgången är som smalast, mitt i objektivet. En normal centralslutare består av tre eller fyra blad som under exponeringen kastas åt sidan och sedan sluts igen. Länge var det mekanik som styrde bladen men även här har elektroniken gjort sitt intåg och alla kompakta småbildskameror har elektroniska centralslutare, liksom en del mellanformatskameror.

Ridåslutaren sitter som en gardin framför filmen. Den klassiska Leicaslutaren består av två tygridåer som löper horisontellt, men nu är den modell som Contax-kameran introducerade den förhärskande: en vertikal metallamellridå. En direkt skillnad mot centralslutaren ser man: slutaren sitter i kameran omedelbart framför filmen, inte i objektivet. Detta är av största vikt för att förstå spegelreflexkamerans framgång, där de utbytbara objektiven och det faktum att objektivet hela tiden är öppet spelat stor roll.

En annan fördel är de korta slutartider som kan uppnås. Redan tidigt uppnådde man 1/1000 sekund, och länge var det det yttersta man kunde tänka sig, men med dagens kameror har man kommit ner till 1/8000 sekund. Större problem var det med de långa tiderna 1/8 - 1 sekund. Det dröjde till 1930-talet innan de började förekomma på ridåslutare. De huvudsakliga nackdelar en ridåslutare har är:

Bländaren

Innan irisbländaren uppfanns i slutet av 1800-talet användes allmänt antingen små brickor med en viss diameter som sköts ned i objektivet (Waterhouse-bländare), eller en roterande skiva med hål av olika diametrar. Båda dessa blev omoderna när irisbländaren kom i allmänt bruk. Irisbländaren består av ett antal (6-10) tunna stållameller som ligger i en roterande fattning. När fattningen vrids skjuts lamellerna gradvis ut och ger en så gott som rund bländaröppning. Dessutom kan bländarringen vara rastrerad i klickstopp om halva eller hela bländarsteg.

Sökaren

Man kan dela in kameror i grupper efter två olika egenskaper. Det ena är vilket sökarsystem kameran har, och det andra är vilket filmformat kameran använder. Här går vi efter sökaren. Lite grovt kan man då dela in kamerorna i ett antal grupper:

Genomsiktssökarkameran var från rullfilmskamerornas genombrott till spegelreflexens övertagande den vanligaste. Det är också den enklaste. Sökaren sitter vid sidan av objektivet och har oftast ingen koppling till det. När man trycker på avtrycket och kameran exponerar är det bara slutaren som utlöses. Både centralslutare och ridåslutare kan förekomma.

De olika sökartyper som förekommer är:

Ramsökaren (ikonometern) är den enklast möjliga sökarkonstruktionen, och består av en ram av metalltråd och ett diopter med sikthål e. dyl. Vad man ser i ramsökaren är alltså föremålen själva, begränsade av en ram. Denna ser man dock alltid lite oskarpt på grund av det korta avståndet till ögat. Man ser dessutom vad som sker runt omkring sökarfältet, något som kan vara värdefullt i vissa lägen. Därför kallas den ibland sportsökare.

Newtonsökaren. Dess bägge konstruktionselement är en plankonkav lins och en siktanordning (diopter). Linsen ger en förminskad med i höj- och sidled riktig skenbild på ett avstånd lika med sin brännvidd. För att bildutsnittet ska bli det rätta krävs emellertid att ögats avstånd till linsen är bestämt, annars blir precisionen i bildkompostionen dålig.

Kikarsökaren är en förminskad variant av en Galileisk kikare, och har alltså en positiv lins som objektiv och en negativ lins som okular. Den ger däremot en förminskad bild, rättvänd i både höjd- och sidled. Bildutsnittet bestäms av en ram som lagts bakom sökarens inträdesöppning. Denna ses bara då man har ögat mitt framför okularet, men aldrig fullt skarpt.

Albadasökaren. Svårigheten att se ramen skarp samtidigt som motivet har lett till konstruktionen av denna sökartyp. Den har en ram, som är större än vad negativformatet fordrar och i ramen finns en plankonvex och en plankonkav lins, där de böjda ytorna har samma radie. De ligger i kontakt med varandra så att de bildar en planparallell glasplatta. De buktiga ytorna, med den konkava sidan vänd mot dioptern, har en tunn halvgenomskinlig silverbeläggning. I diopterns siktöppning finns en ram utritad. Denna speglas i silverbeläggningen, och ögat ser den förstorade spegelbilden på oändligt avstånd. Ramen kopieras så att säga in i bildfältet. Samma sökare kan ha flera ramar som speglas in för olika brännvidder.

Ingen av dessa sökarkonstruktioner ger emellertid någon fingervisning om avståndet till föremålet man tänker avbilda. På mer exklusiva modeller förekommer därför avstånsmätare i olika utförande. De mest avancerade är kopplade till avståndsinställningen på kameran, så att dess avståndsring direkt påverkar avstånsmätaren i kamerahuset. Den konstruktion som används är oftast koincidensavstånsmätaren.

I sitt enklaste utförande består den av en fast halvgenomskinlig spegel S1, som bildar ca . 45o vinkel med den direkta synlinjen till ljuskällan P, samt den vridbara ogenomskinliga spegeln S2. Ljusstrålar från P går dels direkt till ögat genom S1, dels via bägge speglarna S2 och S1, varigenom två bilder uppkommer. Den ena av dessa är fast och den andra flyttas i synfältet genom vridning av S2, tills bägge sammanfaller. Avståndet anges genom att spegeln vrides bort från ett läge när speglarna är parallella och beräknas som b * 1/tan a.

I praktiken används dock inte speglar, som lätt rubbas ur sitt läge och är inexakta pga den lilla vridningen (vid vridning från oändligt till 90 cm avstånd endast 3o vid 10 cm bassträcka). Olika system med glaskilar användas därför istället.

Den enögda spegelreflexkameran fick sitt stora genombrott i början på 60-talet på grund av sin flexibla konstruktion med utbytbara objektiv och spegelreflexsökare utan parallaxproblem. Sökaren är här av spegelreflextyp, som namnet säger. Strålgången reflekteras alltså mot en 45o-vinklad spegel upp mot en mattskiva. Avståndet objektiv - mattskiva och objektiv - filmplan måste härvid vara exakt samma, annars omöjliggörs skärpeinställningen. På mattskivan kan man visuellt avgöra exakt när skärpa uppnåtts likväl som exakt komposition, eftersom strålgången till sökaren är identisk med den till filmen. Vid exponeringen kastas spegeln upp och täcker för mattskivan så att inget ljus kan läcka in, och ridåslutaren exponerar filmen. På tidigare kameror fälldes sedan spegeln inte ner förrän man drog fram filmen och spände slutaren, men på 1950-talet introducerade Asahi den återgående spegeln som fälldes ner omedelbart efter exponeringen.

Problemet med denna konstruktion är att bilden på mattskivan visserligen är rättvänd vertikalt men inte horisontellt. Eftersom sökarbilden blir spegelvänd är det svårt att följa rörliga objekt, och bildkomponeringen kan bli förvillande. Dessutom var man tvungen att iaktta sökarbilden i rät vinkel med motivet, vilket omöjlggjorde ögonhöjdstagningar. För kameror med rektangulära bildformat kunde man inte heller ta höjdbilder, eftersom man då skulle ha tittat på sökarbilden från sidan. Därför konstruerades ett speciellt prisma, pentaprismat. Detta vände bilden rätt och återkastade den rakt bakåt så man kunde hålla kameran i ögonhöjd och se en förstörad bild genom ett okular. Detta genombrott skedde med kameran Contax-S (se kapitlet om kameror). - Prismor för format större än 24x36 mm ställde sig emellertid mycket dyra, varför Hasselblad och Rolleiflex och dylika mellanformatskameror oftast användes med ljusschakt. Trots mattskivans fördelar är det inte alltid lätt att ställa in skärpan på mattskivan, varför några andra hjälpmedel har framkommit som används jämsides med mattskivan i de flesta moderna spegelreflexkameror.

Snittbild. Detta är två cylinderprismor av samma typ som i koincidensavståndsmätare. De fungerar också på ungefär samma sätt; när avståndet är felinställt delar sig de två delbilderna i cirkeln och gör det därför lätt att ställa in skärpan på konturer e. dyl.

Dessa två hjälpmedel förekommer ofta tillsammans så, att snittbildscirkeln ligger mitt i sökaren och mikroprismorna bildar en ring däromkring. Tillsammans utgör de ofta en cirkel med diametern 5-7 mm på sökarskivan. Runt denna finns vanlig mattskiva. Vissa kameror har också utbybara sökarskivor, där man själv kan välja vilket eller vilka hjälpmedel man vill använda.

Den tvåögda spegelreflexkameran nådde stor popularitet på 30-talet när Rolleiflex introducerades och behöll den fram till 60-talet, och idag är den bara en parantes i kameratillverkningen. Dess princip är en enkel lådkamera med centralslutare som försetts med en spegelreflexsökare med fast spegel ovanpå. Avstånsinställningen förskjuter objektiven, som sitter på samma platta, samtidigt.

Studiokameran kallar vi idag den ursprungliga kameratypen. Den är uppbyggd av en frontplatta där objektivet är infattat, ett bakstycke där bladfilmskassetterna eller mattskivan inpassas samt en bälg som förenar de bägge delarna.

Vad har då denna gamla konstruktion för användning i dag? För det första är det negativformatet. Det är inte alltid det räcker med rullfilmens 6x7 cm, utan man behöver större format, för t. ex. affischer och reklamfotografi. Det finns då storformatskameror med filmformat på upp till 24x30 cm. Det andra skälet är de förställningsmöjligheter som man kan får med en kamera där fronten och filmplanet kan flyttas i förhållande till varandra.

Nackdelarna är förstås uppenbara. Man iakttar motivet uppochner och spegelvänt på en mattskiva. När det är dags att exponera dras mattskivan ut och ersätts av en kassett med bladfilm (några plåtar används inte längre). Skärpedjupet är förstås minimalt med 150-300 millimetersobjektiv som normalobjektiv. Därför måste man ofta blända ner kraftigt, vilket leder till långa exponeringstider. Nu gör ju detta oftast inte så mycket, eftersom kameran ändå måste stå på stativ för att möjliggöra bildkomponeringen.

Exponeringsmätaren

I fotografins barndom uppskattade man ljusförhållandena och den exponering de krävde av erfarenhet, eller med hjälp av tabeller. Ända till 1930-talet var det ovanligt att en fotograf hade något annat hjälpmedel än en tabell, ofta fastsatt på kameran, för att bestämma korrekt exponering. Yrkes-och amatörfotograferna som framkallade sina plåtar och filmer själva kunde anpassa framkallningen "på sikt" i det röda ljuset.

Det fanns visserligen mer avancerade hjälpmedel, bland annat så kallade aktinometrar, som byggde på att ögat fick jämföra den aktuella ljushetsgraden med en gråkil. Men resultaten var opålitliga, beroende på att ögat även anpassade sig efter ljuset. För den fotograferande allmänheten var det heller inget stort problem, eftersom deras lådkameror oftast inte tillät några inställningar av tid eller bländare. De lågkänsliga svartvita rullfilmerna gav acceptabla resultat i medelstarkt till starkt ljus.

Men på 30-talet hände som sagt var någonting. Dels började de nya småbildskamerorna vinna popularitet, dels introducerade Kodak och Agfa färgfilm i småbildsformat. Småbildsfilmerna hade mycket mindre exponeringstolerans än rullfilmerna, det vill säga det var tvunget att exponera mycket mer noggrant än tidigare för att få bra resultat. Dessutom behövde småbildsfilmerna framkallas i dosa, och då kunde man inte iaktta händelseförloppet. Fler och fler filmer blev också pankromatiska och påverkades även av rött ljus. Färgfilmerna så var ännu mer känsliga för felexponeringar. Allt detta krävde alltså att en ny typ av exponeringsmätare. Den kom också, och kallades fotoelektrisk. Principen var känd sedan slutet av 1800-talet, och byggde på ämnet selens ljuskänslighet. En av de första mätare som utnyttjade denna princip var Westons Universal 617 från 1932.

En mängd andra följde efter, och snart hade de konkurrerat ut alla andra ljusmätare på marknaden. På 1950-talet blev det möjligt att bygga mätarna mindre, så att de kunde byggas in i kameran. En av de första kamerorna som hade det var Zeiss Ikon Contessa från 1952. Snart blev också mätarna kopplade till tid- och bländarinställningarna. Nackdelarna med selenmätarna var att de var okänsliga för svagt ljus, samt att de åldrades.

På 1960-talet kom så en annan ljuskänslig cell att bli vanlig, kadmiumsulfidcellen (CdS). Den var betydligt mer känslig än selencellen, men hade den nackdelen att den till skillnad från selencellen inte alstrade någon ström, utan ändrade sin resistans i förhållande till ljusstyrkan. Därför krävdes ett batteri till alla CdS-mätare. När spegelreflexkamerorna började ta över marknaden på 60-talet började de snart få CdS-mätare inbyggda, med en visarnål i sökaren.

På 70-talet lanserades ytterligare bättre mätare, som använde kisel eller galliumarsenidfosfid (GPD) som material, detta i samband med att noggrannheten ökades ytterligare. Nu började det bli vanligt med automatisk exponering också. Fotografen ställde in en bländare, och kameran valde tid åt honom. Denna tidsautomatik blev mycket vanlig på 70-talet. Den valda tiden indikerades med en visarnål eller lysdioder i sökaren. Senare blev programautomatik vanligt; här ställde kameran in både tid och bländare enligt ett uppgjort program. Dessa kameror gjorde det möjligt för personer som inte kände till tids- och bländarbegreppen att fotografera.

Ett problem var dock att mätarna alltid utgick från en situation där motivet reflekterar ca. 20% av det infallande ljuset. Detta fungerar bra i de allra flesta fall, men inte alltid. Om det till exempel finns starka ljuskällor i bilden: solen (motljusbilder), strålkastare etc kommer mätaren att luras att minska exponeringen. Omvänt: Om motivet är väldigt mörkt (Svartklädda herrar mot mörk vägg) så kommer exponeringsmätaren att vilja överexponera detta motiv. På de manuella kamerorna var det upp till fotografens erfarenheter och kunskaper att korrigera detta, men på de automatiska kamerorna blev det svårare. En nödlösning blev kompensationsratten, som fotografen vred för att öka eller minska exponeringen. Det är förstås rätt lätt att glömma ställa tillbaka en sådan ratt igen, och många rullar har nog blivit förstörda på det viset genom åren.

En lösning som visade sig vara vägledande var det AMP-system som först förekom i Nikons FA-kamera. Här mätte ljusmätaren ljuset i fem olika sektioner, för att sedan utvärdera dem individuellt. Detta gav en möjlighet åt en inbyggd dator att utvärdera motivet och kompensera för tidigare nämnda problem. Systemet förekommer i förfinad form i nästan alla nyare spegelreflexkameror.

Gå till Kapitel 5